Nya minnen av händelser lagras i hippocampus i hjärnan, medan äldre minnen lagras någon annanstans. Det som vi i vardagligt tal kallar för ”minnen” är vanligen händelser som går att återberätta. De kallas för episodiska minnen och lagras först i just hippocampus. Efter en tid glöms händelsen antingen bort, eller så överförs minnet till hjärnbarken, det veckade gråfärgade skikt som utgör hjärnans yttersta skikt.
Men det är mer komplicerat än vad det kanske låter. Var i hjärnan våra minnen egentligen finns är fortfarande inte helt klarlagt. Det är inte så att vissa nervceller rymmer vissa minnen, medan andra nervceller rymmer andra. I stället lagras våra långtidsminnen utspridda på många platser i hjärnbarken.
Hjärnan består av ca 100 miljarder nervceller och de flesta sitter tätt packade i hjärnbarken. Varje nervcell har kontakt med cirka 10 000 andra nervceller via synapser, kontaktytor för kommunikation mellan cellerna. I detta ofattbart stora nätverk är våra långtidsminnen lagrade, säkerhetskopierade ofantligt många gånger.
– Om man tar bort små delar av hjärnbarken på en person försvinner nästan inga minnen. Informationen finns på så många platser att den inte går förlorad.
Hos de flesta med normal minneskapacitet är det endast vissa händelser och fakta som lagras in. Vilka minnen som lagras beror till stor del på den känslomässiga laddningen som finns i en händelse. Om vi har blivit väldigt rädda, glada eller arga över något är det troligare att minnet konsolideras, alltså kodas djupare i hjärnbarken via fler synapskopplingar. I övrigt är det en del av gåtan kring vårt minne, hur urvalet styrs, hur vi väljer ut det som behålls för framtiden.
Rekonsolidering gör minnen opålitliga
Varje gång vi plockar fram ett minne och tänker på det lagras det in igen, ännu djupare, ännu lättare att plocka fram på nytt. Den processen kallas rekonsolidering. Men att vi ständigt lagrar våra minnen på nytt varje gång vi plockar fram dem gör dem också sköra och opålitliga.
Om vi tillfrågas att minnas någon speciell händelse kan vi under vissa omständigheter t.o.m. börja skapa minnen från det förflutna som vi sedan tror är verkliga och har hänt på riktigt.
När vi tänker tillbaka på en händelse och lagrar in den igen, påverkas minnet och lagras inte in exakt som det ursprungliga minnte. Vid tilbakablicken fyller vi i sådant vi inte riktigt kommer ihåg och minnet färgas också av associationer vi gör vid tillbakablicken. Det är sedan den redigerade bilden vi lagrar in. Om man är på en trygg plats vid tillbakablicken kan skrämmande minnen bli lite mindre skrämmande och vice versa.
Minnen är högst föränderliga
Våra minnen är alltså högst föränderliga. Förmågan till inlagring varierar också genom livet. Tidigt i livet klarar hjärnbarken inte riktigt av att göra sitt jobb, då den omogna hjärnan innehåller enormt många synapser som successivt sållas bort. Det är skälet till att vi har få eller inga minnen från våra första år. Hjärnan är inte mogen för uppgiften. Senare i livet tappar vi på nytt i minnesförmåga. Av alla minnessystem vi har är det episodiska minnet och arbetsminnet mest ålderskänsliga.
Generellt sett minns vi åren mellan 20- och 30-årsåldern bäst. Och minneskapaciteten sjunker generellt sett vid ungefär 65-årsåldern. Men den individuella variationen är stor.